För vissa av er är detta ingen nyhet, men till er andra som inte hunnit se så har jag gått och blivit gravid! Det känns såklart helt otroligt kul men samtidigt läskigt och pirrigt på samma gång. Tänk att jag och Ruben ska få en liten miniversion av oss två!
Just nu befinner jag mig i slutet av vecka 27 och allt känns fantastiskt. Det känns som att veckorna ena stunden svischar förbi oss- medan i andra stunder känns som att tiden bara står still, men det är väl så det ska vara när man är gravid 😉
Det här året har ju startat väldigt speciellt. Jag insåg att jag var gravid när Corona slog till ordentligt i Sverige. Det blev en stor reducering av antal jobbdagar vilket gjorde mig extremt stressad och orolig för framtiden. Trots detta så passade ju min graviditet ändå ganska bra in tidsmässigt eftersom i början så var jag superillamående och extreeeemt trött. Jag som alltid trodde att alla gravida tjejer överdrev när dom pratade om hur trötta dom är under sin graviditet… Men herregud vad det inte är överdrivet från deras håll!! Förlåt för dessa förutfattade meningar 😉
Jag minns hur jag kunde skriva till Ruben i ren panik när jag var iväg på jobb. Om hur galet trött jag var- att jag inte visste hur jag skulle klara att hålla mina ögon öppna! Jag krigade dagligen med detta, och det var ju extra ångest att man inte ville berätta för någon om min graviditet eftersom det då var såpass tidigt. Som frilansande makeup och hårstylist gäller det ju verkligen att vara på topp varje gång, så det var bara att bita ihop och köra på. När jag väl var ledig så låg jag helt utslagen i soffan eller sängen, under hela dagar. Stackars Ruben haha, jag var verkligen så osocial, och somnade hela tiden. Men han var så förstående och tog hand om mig som en liten prinsessa.
Tröttheten blev dock bättre kring vecka 13-14. Men illamåendet krigade sig kvar fram till vecka 16-17 någon gång. Det var verkligen sjukt jobbigt, att från morgon till kväll känna sig konstant bakis. Jag hade turen att inte behöva kräkas, men ibland ifrågasatte jag om ordet verkligen var tur. För ibland måste jag erkänna att det hade varit skönt att få spy. Bara för att få lätta på känslan även ifall det bara hade fått vara i några minuter. Ni som har varit gravida, eller är gravida. Hur mådde/mår ni?
Men nu är jag alltså här, i vecka 27 och det känns på något sätt lite overkligt. Jag gick länge och kände att det här var för bra för att vara sant och att det inte kunde få rulla på såpass bra som det ändå gjorde/har gjort hittills. För i början var både jag och Ruben helt inställd på att det kanske inte skulle funka.
Och varför då undrar ni säkert nu? Det är så att jag har en komplikation som jag kommer dela med mig av framöver. Då kommer ni säkert förstå varför jag tänkte och kände som jag gjorde. En av anledningarna till att det tog sådan lång tid innan jag och Ruben gick ut officiellt med graviditeten.
Men det får helt enkelt bli ett helt inlägg i sig, kanske till och med flera, vem vet?!