Graviditet: Nu är vi inne i v 38!

Först och främst. Tusen tack för alla fina meddelanden med pepp, lyckoönskningar och kloka ord. Som jag fick efter mitt förra inlägg här på bloggen.

Igår gick vi in i vecka 38 (37+0). Känns helt otroligt vad snabbt det går nu.

Vi har fortfarande inte fått samtalet från Karolinska när själva kejsarsnittet ska bli av. Men vi räknar med att operationen blir av någon vecka innan beräknad bf. Jag tycker det känns lite sent, hade varit skönare om det blev inbokat lite tidigare nu när man ändå är inställd på att man ska opereras, och i princip är bebisen redan färdigbakad i den här veckan.

Jag har börjat känna en hel del molande värk i nedre delen av magen. Till och med såpass att jag stundvis vaknar på nätterna.

Vem vet- hon kanske bestämmer sig för att vilja ploppa ut tidigare än det inplanerade kejsarsnittet. Enligt läkaren är det ingen fara i så fall. Skillnaden blir då att dom kommer få göra ett akutsnitt. Det låter inte lika lockande i mina öron, men det som händer då är ju att jag får känna på hur det känns när förlossningen startar med kroppens egna värkar. För det missar man ju med ett planerat snitt om det då inte sätts igång tidigare.

Nu ligger vi här i soffan och ska snart äta lite enchiladas. Helgen har framförallt gått åt att spela in flera tutorials. Superkul, men vääääldigt tidskrävande.

Under pauser tog vi bilderna här ovan. Alltid lite härligt att få känna sig lite extra glammig på bild.

Hoppas ni har haft en härlig helg. Kram Evelina <3

Graviditet: Resultatet av vändningsförsöket

Ja då var vi hemma igen efter att ha spenderat hela förmiddagen på förlossningsavdelningen. Som ni kunde läsa i det tidigare inlägget jag la ut idag så var jag ju inbokad på ett vändningsförsök, eftersom lilla M låg i säte.

Tyvärr ville hon inte vända sig trots att två läkare försökte knuffa runt henne. Troligtvis är min livmoder lite för trång just nu, och antagligen är det därför hon inte vänt sig naturligt sedan tidigare.

Vändningsförsöket: Det var inte den mysigaste känslan jag varit med om, men heller inte den värsta. Det var lite obehagligt med bricanylen som gav mig hjärtslag- vilket jag var helt beredd på. Men det var sjukt svårt att i det läget försöka andas djupt och långsamt när hjärtat samtidigt slog superfort haha.

Det gjorde lite ont när dom knådade runt på magen- men känner ändå att det var hanterbart. Läkarna var supernoga med att kolla hur jag mådde och hade samtidigt koll på ultraljud så allt såg okej ut inne hos bebisen.

Efteråt fick jag ligga kvar under uppsyn, och jag var uppkopplad med ctg på magen en bra stund för att ha kontroll på bebisens hjärtslag. När läkarna såg att allt var normalt fick jag gå hem.

Vad händer nu: Ja, inom kort ska jag bli kontaktad av en koordinator på Karolinska för att boka in datum kejsarsnitt. Det känns ju såklart otroligt tråkigt att inte få chansen att föda mitt och Rubens barn på ett naturligt sätt.. Hade verkligen sett fram emot detta. Men samtidigt så lyssnar vi på läkarna och följer deras råd att avstå en sätesförlossning då det i mitt fall är mer riskabelt för barnet än vad ett kejsarsnitt kommer vara.

Det är vad det är, och så länge lilla bebisen mår bra så ska vi vara tacksamma. Det är det vi får fokusera på nu. Det som är spännande är att vi snart får träffa vårt lilla troll <3

Graviditet: Vändningsförsök på förlossningen

Idag är en lite läskig dag för både mig och Ruben. Det är alltså så att den här lilla loppan i magen inte alls har velat vända sig om, och trotsar genom att ligga i säte.

Vid den här tidpunkten av graviditeten (v.36+5) vill man gärna att bebisen ska ha vänt sig nedåt med huvudet. Det är den position på barnet som ger bäst förutsättningar för en ”normal vaginal förlossning”.

Jag har en avvikelse i min livmoder som gör att jag varit på många extrakontroller under graviditetens gång (inlägg om detta kommer). Förra veckan var jag på specialist mödravården på Karolinska för att träffa en förlossningsläkare.

Det som var kul att höra då var att det verkade som att min livmoder klarade det jättebra att vara gravid och att föda vanligt skulle den klara av. Man har helt enkelt inte vetat detta förrän nu eftersom dom behövt följa upp livmodern under hela processen.

Det mindre roliga var att dom konstaterade att bebisen inte vänt sig. Så just nu ligger jag inne i ett rum på förlossningsavdelningen och väntar på att dom ska försöka göra ett vändningsförsök.

Chansen att dom lyckas är inte superstor- men eftersom jag så gärna vill föda vaginalt så vill dom ändå göra ett försök. Tror det i normala fall är 50/50 % chans att det lyckas, och i mitt fall kanske det mer är 30% chans i och med min livmoder. Men chansen finns- och då vill jag ta den!

Det känns givetvis lite nervöst.. Känns lite läskigt att dom ska knuffa på magen för att försöka få lilla M att vända sig. Jag ligger nu med CTG runt magen för att höra lillans hjärta osv. Sen har jag en kanyl i handen där dom ska injicera bricanyl för att få livmodern att slappna av. Biverkningarna på det verkar vara hjärtklappning och illamående för mig- jäj! Men vad gör man inte.

Lyckas inte detta försöket idag så tror jag att det kommer bokas in en tid för kejsarsnitt inom kort.. Vilket jag typ är inställd på nu.

Skulle det förmodan vara så att barnet inte mår bra av vändningsförsöket och något händer med moderkakan så kan det leda till att dom måste göra ett akut kejsarsnitt redan idag… Det känns ju väldigt läskigt när man tänker på det- men det händer också väääldigt sällan vill jag tillägga, och man ligger kvar en stund efter så dom ser att allt ser bra ut.

Ruben sitter utanför avdelningen ifall något skulle hända. Känns så trist att man inte kan få vara med varandra vid sådana här tillfällen nu pga corona.. Jag antar att det finns fler gravida som känner som jag!

Håller er uppdaterade hur allt går!

Graviditet: Rädslan för bristningar

Trots att det är så vanligt att gravida kvinnor får någon form av bristningar under sin graviditet har jag inte kunnat hjälpa min rädsla och oro att få dessa på min mage. Det är lite konstigt att jag känner så, för samtidigt när jag ser på andra kvinnor som stolt visar upp sina bristningar som en symbol vad man faktiskt har gått igenom under en graviditet, så tycker jag att det är så häftigt! Tänk vad kroppen faktiskt klarar av, det är verkligen fascinerande.

Trots detta stångas jag av mina inre demoner eller vad sjutton det nu är- för jag vet att jag redan i början av graviditeten började prata med Ruben om att jag var så rädd att jag skulle få bristningar på både mage och bröst. Det kändes verkligen som ett stort problem i min egna lilla värld.

Men varför egentligen? Jo, kanske kommer mycket från min tonårstid tillbaka och som drogs upp där och då för mig. För jag minns att jag fick mycket bristningar över min stuss under denna period. Jag kommer verkligen ihåg att jag mådde dåligt och skämdes över detta. Men idag är det verkligen inget som jag varken bryr mig om- eller ens tänker på.

Troligtvis var det dessa känslor som kom tillbaka så fort jag blev gravid. Samtidigt skäms jag lite över hur fixerad man är kring denna fråga. För vad sjutton spelar det egentligen för roll om man skulle få bristningar? Det finns ju så mycket annat att bekymra sig över i dagens värld än detta ”problem”, som faktiskt skapas utav att bära fram sitt livs gåva.

Jag skäms också över mina tankar att jag ändå känt och känner såhär, för tänk vad många kvinnor som kämpar för att att ens kunna bli gravida. Det blir någon slags otacksamhet att man blir fåfäng för en sådan här sak som bristningar. Samtidigt kan jag heller inte förneka mina tankar och känslor, men försöker hela tiden att påminna mig om verkligheten, och dra bort alla lustiga hjärnspöken helt enkelt.

Jag vet dock att jag inte är ensam i dessa tankar, men tycker ändå att det är bra att reflektera kring frågan då och då. För det har ändå hjälpt mig måste jag säga. För jag känner inte att det skulle vara ett lika stort problem nu. Nu tänker jag mer att händer det, så händer det. Det enda jag kan göra är att ta hand om mig och ge både min kropp och hud de bästa förutsättningarna. Sen vad hormonerna spökar till det med, det kan ju ingen veta eller heller påverka.

Under graviditeten kan du få förändringar i huden som vi kallar bristningar. Det är vanligt att få bristningar på brösten, magen, låren och stuss. Bristningar orsakas av att huden i snabb takt tänjs ut snabbare än vad den hinner med. Sedan så spelar även hormoner en roll i det hela, vilket man inte får glömma.

Det finns ingen forskning som visar att det hjälper att smörja in huden, och vissa säger att det inte spelar någon roll om du smörjer eller ej. Därför måste jag ändå lägga in min tanke kring detta.

Jag tror absolut inte att en hudkräm kan göra under, men det kan hjälpa till. För när huden väl tänjs ut i snabb takt så underlättar det såklart att den har en god balans med fukt. Fuktbalansen gör huden mer elastisk. Många har superbra fukt i huden som det är och har kanske klarat en graviditet helt utan några bristningar trots att man inte smort in sig.

Men har man lite torr, stram hud så tror jag ändå att du kan hjälpa huden en del genom att ge daglig näring. Jag förstår givetvis vad vetenskapen säger om de hormonella påverkningarna, att det har en stor betydelse. Men som sagt, jag tror ändå man kan hjälpa till att underlätta på egen hand också, mer eller mindre beroende person.

Tänk vad rädsla kring bristningar kan vara så onödigt stor. Man borde fokusera mer på hur kroppen är häftig som faktiskt skapar ett litet liv där inne i magen- evigt tacksam!

Jag älskar ju hudvård, så för min del har det varit en enkel rutin att sköta. Jag har varje dag smort in min mage med 100 % Sheasmör, och det har känts väldigt skönt.

Jag kliver idag in i v 37, och har i dagsläget inte fått en enda bristning, varken på mage eller bröst. Jag hade verkligen räknat med att få bristningar eftersom jag också vet att min hud har lätt att få dessa med tanke på hur min rumpa ser ut.

Så om jag nu bara haft ”tur” eller om sheasmöret faktiskt har hjälp, det vet jag inte. Men om jag får bristningar nu, så vet jag att jag i alla fall gett huden all näring den behövt och kan inte ångra något i efterhand att jag till exempel inte smörjde in.

Bild lånad av Bodyshop.se

Här ovan ser du det sheasmöret jag använt mig av under hela min graviditet. Det är väldigt hårt i sin konsistens och behöver värmas upp i handflatorna innan applicering för att bli lättare i sin form. Det är lite som kokosfett, det är hårdare i normal temperatur, men kan lätt bli flytande av lite värme. Denna blir riktigt kletig och härlig- Ruben får panik på mig då han inte gillar kladd haha, men jag älskart!!

Nu när denna produkt precis tog slut i dagarna så beställde jag faktiskt en annan kräm som jag visar på första bilden i detta inlägg. Den är från Burt´s Bees och känslan hittills är positiv. Men nu när jag är van med Body Shops Shea Butter så är den ju inte i närheten av så fet. Det beror ju på såklart att den inte innehåller 100 % sheasmör.

Oavsett så känns den nya krämen skön att applicera, lite smidigare med tanke på att den inte behöver värmas upp. Det som också var smidigt var att jag köpte den på Meds.se när jag ändå beställde lite andra apoteksgrejer, och deras leverans är ju så bra. Jag tror att jag fick grejerna samma kväll, direkt hem till dörren- oslagbart bra!

Däremot kan jag känna i efterhand, att jag nog ångrar mig lite att jag inte bara köpte en förpackning till av Body Shops Shea Butter eftersom den var så härligt återfettande. Jag var helt enkelt för nyfiken på att testa nytt haha- typiskt mig! Men den nya krämen är ju säkert också bra, så ska köra på den nu!

För er som är gravida, eller har varit gravida- eller er som vill bli gravida någon gång i framtiden. Hur tänker ni kring detta ämne? Dela gärna med er i kommentarsfältet här på bloggen <3

Jag nämnde i tidigare inlägg att jag har en så kallad riskgraviditet- och kommer så fort jag fått ner all text dela med mig av det.

Min graviditet

För vissa av er är detta ingen nyhet, men till er andra som inte hunnit se så har jag gått och blivit gravid! Det känns såklart helt otroligt kul men samtidigt läskigt och pirrigt på samma gång. Tänk att jag och Ruben ska få en liten miniversion av oss två!

Gravidbild som Ruben tog på mig när jag var i v 22.

Just nu befinner jag mig i slutet av vecka 27 och allt känns fantastiskt. Det känns som att veckorna ena stunden svischar förbi oss- medan i andra stunder känns som att tiden bara står still, men det är väl så det ska vara när man är gravid 😉

Det här året har ju startat väldigt speciellt. Jag insåg att jag var gravid när Corona slog till ordentligt i Sverige. Det blev en stor reducering av antal jobbdagar vilket gjorde mig extremt stressad och orolig för framtiden. Trots detta så passade ju min graviditet ändå ganska bra in tidsmässigt eftersom i början så var jag superillamående och extreeeemt trött. Jag som alltid trodde att alla gravida tjejer överdrev när dom pratade om hur trötta dom är under sin graviditet… Men herregud vad det inte är överdrivet från deras håll!! Förlåt för dessa förutfattade meningar 😉

Jag minns hur jag kunde skriva till Ruben i ren panik när jag var iväg på jobb. Om hur galet trött jag var- att jag inte visste hur jag skulle klara att hålla mina ögon öppna! Jag krigade dagligen med detta, och det var ju extra ångest att man inte ville berätta för någon om min graviditet eftersom det då var såpass tidigt. Som frilansande makeup och hårstylist gäller det ju verkligen att vara på topp varje gång, så det var bara att bita ihop och köra på. När jag väl var ledig så låg jag helt utslagen i soffan eller sängen, under hela dagar. Stackars Ruben haha, jag var verkligen så osocial, och somnade hela tiden. Men han var så förstående och tog hand om mig som en liten prinsessa.

Tröttheten blev dock bättre kring vecka 13-14. Men illamåendet krigade sig kvar fram till vecka 16-17 någon gång. Det var verkligen sjukt jobbigt, att från morgon till kväll känna sig konstant bakis. Jag hade turen att inte behöva kräkas, men ibland ifrågasatte jag om ordet verkligen var tur. För ibland måste jag erkänna att det hade varit skönt att få spy. Bara för att få lätta på känslan även ifall det bara hade fått vara i några minuter. Ni som har varit gravida, eller är gravida. Hur mådde/mår ni?

Bild från en jobbdag, när det tack och lov var officiellt att jag var gravid- då får man passa på att vila de få stunder man har på dagen.

Men nu är jag alltså här, i vecka 27 och det känns på något sätt lite overkligt. Jag gick länge och kände att det här var för bra för att vara sant och att det inte kunde få rulla på såpass bra som det ändå gjorde/har gjort hittills. För i början var både jag och Ruben helt inställd på att det kanske inte skulle funka.

Och varför då undrar ni säkert nu? Det är så att jag har en komplikation som jag kommer dela med mig av framöver. Då kommer ni säkert förstå varför jag tänkte och kände som jag gjorde. En av anledningarna till att det tog sådan lång tid innan jag och Ruben gick ut officiellt med graviditeten.

Men det får helt enkelt bli ett helt inlägg i sig, kanske till och med flera, vem vet?!